Nya artiklar! Tjej t-shirt! Även stor rea!
Läs mer
Vi kommer att ladda information löpande här
Egen Spurs-epostadress!| Fakta | ||||||
 |
||||||
 |
||||||
|
||||||
| FAKTA Grundad: 1882 Hemmaplan: White Hart Lane (36 240 åskådare) Adress: Bill Nicholson Way, 748 High Road, Tottenham, London N17 0AP Ordförande: Daniel Levy Sportchef: positionen fylls av Managern Manager: Harry Redknapp Klubbfärger: Vita tröjor, marinblå byxor och vita/blå strumpor (hemma). Smeknamn: Spurs, Lilywhites Meriter: Ligan 2 (1950-51, 1960-61) FA-cupen 8 (1900-01, 1920-21, 1960-61, 1961-62, 1966-67, 1980-81, 1981-82, 1990-91) Ligacupen 4 (1970-71, 1972-73, 1998-99, 2007-08) UEFA-cupen 2 (1971-72, 1983-84) Cupvinnarcupen 1 (1962-63) Flest matcher i ligan: Steve Perryman, 655 matcher, 1969-1986 Flest mål i ligan: Jimmy Greaves, 220 mål, 1961-1970 Största vinst: 13-2 mot Crewe Alexandra i FA-cupen 3 februari 1960 Största förlust: 0-7 mot Liverpool i ligan 2 september 1978 Högsta publiksiffra: 75 038 åskådare mot Sunderland i FA-cupen 5 mars 1938 Dyraste spelarköp: Darren Bent Charlton Athletic, juni 2007, Luka Modric maj 2008 Dinamo Zagreb båda £16,5 milj. samt David Bentley, Blackburn £15+£2 milj. Augusti 2008 Dyraste spelarförsäljning: Dimitar Berbatov till Manchester United, £30,75 milj. September 2008 KLUBBEMBLEM Den före detta spelaren W.J. Scott skapade ett emblem i koppar som skulle pryda den nya västra läktaren. Än idag kan vi se tuppen och bollen på taket av läktaren. Emblemets ursprung har aldrig riktigt förklarats. Det sägs att klubbemblemet har sitt ursprung i de tuppfäktningar som var populära i London eftersom tupparna var riktiga kämpar och dessutom hade sporrar fästa vid benen. Harry Hotspur som klubben döptes efter bar sporrar när han ledde sina män i strid. Sporrarna som sitter på en tuppfäktningstupp liknar hans sporrar och klubbmärket var på 1800-talet helt enkelt en sporre. Någon gång gjordes sammankopplingen mellan sporren och kamptuppen och tuppen tog över som klubbens symbol. Riktigt etablerad blev den 1910 då symbolen tog plats på den nya huvudläktaren. Tottenhams motto ”Audere Est Facere” betyder ”att våga är att göra”. Med andra ord, om du inte försöker kommer du aldrig uppnå något. TRÄNARE Genom årens lopp har Tottenham haft både framgångsrika och mindre lyckade tränare. Bland dem som fått utstå mest kritik inkluderar Terry Neill, Gerry Francis, Christian Gross och George Graham. Dessa herrar gjorde inte många fans glada. Populära tränare bland supportrarna däremot är Bill Nicholson, Arthur Rowe, Keith Burkinshaw och Terry Venables. Mest framgångsrik av alla är Nicholson. Denne man kopplas för all evighet samman med Tottenham Hotspur och är avgudad av både gammal och ung för sin lojalitet till klubben. Bill Nicholson var fram till sin död i oktober 2004 en flitig besökare på White Hart Lane. Martin Jol förde laget under sina år till klubbens bästa placeringar i Premier Leauge. 2st 5e platser säsongerna 05/06 och 06/07. Här följer en lista över alla managers som tränat Tottenham Hotspur: Frank Brettell, 14 mars 1898 - 17 februari 1899 John Cameron, 17 februari 1899 - 16 mars 1907 Frank Walford, 16 mars 1907 - 22 april 1907 Fred Kirkham, 22 april 1907 - 20 juli 1908 Direktörer, 20 juli 1908 - 26 december 1912 Peter McWilliam, 26 december 1912 - 28 februari1927 Billy Minter, 28 februari 1927 - 20 november 1929 Direktörer, 20 november 1929 – 1 januari 1930 Percy Smith, 1 januari 1930 – 6 maj 1935 Wally Hardinge, 6 maj 1935 – 30juni 1935 Jack Tresadern, 1 juli 1935 - 14 maj 1938 Peter McWilliam, 14 maj 1938 - June 15 juni 1942 Arthur Turner, augusti 1942 – januari 1946 Joe Hulme, januari 1946 - mars 1949 Jimmy Anderson, mars 1949 – 4 maj 1949 Arthur Rowe, 4 maj 1949 - 18 april 1955 Jimmy Anderson, 18 april 1955 - 11 oktober 1958 Bill Nicholson, 11 oktober 1958 – 13 september 1974 Terry Neill, 13 september 1974 - 30 juni 1976 Keith Burkinshaw, 14 juli 1976 – 31 maj 1984 Peter Shreeves, 22 juni 1984 – 13 maj 1986 David Pleat, 16 maj 1986 - 23 oktober 1987 Trevor Hartley, 23 oktober 1987 - 30 oktober 1987 Doug Livermore, 30 oktober 1987 – 22 november 1987 Terry Venables, 23 november 1987 - 22 juli 1991 Peter Shreeves, 22 juli 1991 - 15 maj 1992 Doug Livermore, 27 maj 1992 - 19 juni 1993 Ossie Ardiles, 19 juni 1993 – 1 november 1994 Steve Perryman, 1 november 1994 - 15 november 1994 Gerry Francis, 15 november 1994 - 19 november 1997 Chris Hughton, 19 november 1997 - 24 november 1997 Christian Gross, 25 november 1997 – 5 september 1998 David Pleat, 5 september 1998 – 5 oktober 1998 George Graham, 5 oktober 1998 - 16 mars 2001 David Pleat, 16 mars 2001 - 1 april 2001 Glenn Hoddle, 2 april 2001 - 21 september 2003 David Pleat, 21 september 2003 - 15 maj 2004 Jacques Santini, 5 juli 2004 - 5 november 2004 Martin Jol, 8 november 2004 - oktober 2007 Juande Ramos, 29 oktober 2007 - 25 oktober 2008 Harry Redknapp 25 oktober 2008 - SUPPORTER Till en början stöddes Tottenham Hotspur till stor del av den judiska befolkningen i norra London. Motståndarsupportrarna hånade då Spurs-fansen med att skrika ”Yids” som är ett öknamn och slanguttryck för jude. Detta medförde paradoxalt nog att Spurs-supportrarna tog uttrycket ”Yid” till sitt hjärta och nu kallar sig en trogen Spurs-fan för ”Yid”. Tottenham hämtar det största stödet från arbetarklassen i norra London. Judar, cyprioter och irländare i trakten räknas också till stora grupper av anhängare. Klubben har supportrar över hela världen, främst från Irland, Nordirland, Wales, Norge, Sverige, Danmark, Holland, Cypern, Australien, USA, Kanada, Thailand och Singapore. BITTER RIVALITET 1913 flyttade Arsenal från Woolwich i sydöstra London till Highbury i norra London, bara några kilometer från Tottenham och White Hart Lane. Detta ledde till en stor rivalitet mellan klubbarna och kunde dela familjer, skolkamrater och arbetskollegor i två läger. Spurs såg denna flytt som fientlig och den berömda rivaliteten i norra London var ett faktum. Rivaliteten intensifierades avsevärt när engelska fotbollförbundet beslutade sig för att flytta upp Arsenal, som slutade femma i Division II, till Division I på bekostnad av Tottenham. Detta skedde när förbundet utökade högsta ligan till 22 klubbar och Spurs var mycket uppretade eftersom laget var degraderade säsongen innan. På senare år må Tottenham Hotspur stått i skuggan av sina arga rivaler i norra London, men Spurs har alltid haft som kännetecken att spela elegant fotboll med ett flytande passningsspel och fantasifullt anfallsspel. Från laget på 60-talet med Danny Blanchflower och Jimmy Greaves, genom 70-talet med Martin Peters och Steve Perryman, inpå 80-talet med Glenn Hoddle och argentinarna Ossie Ardiles och Ricky Villa till 90-talet med Paul Gascoigne och Gary Lineker. Spurs har alltid underhållit publiken! Arsenal, å andra sidan, har fått uthärda en mindre smickrande stämpel genom åren, trots att klubben varit mer framgångsrik än Spurs. Motståndarfansen brukar håna Arsenal och kalla laget ”Lucky and Boring” (tursamma och tråkiga). ”Lucky” härstammar från spelstilen under Herbert Chapman när laget backade hem och kontrade in målen. ”Boring” är från tiden då George Graham var ansvarig för laget. Arsenal vann ligan genom att ha en solid backlinje och vinna matcherna med uddamålet. THE DOUBLE 1960-61 1961 blev Spurs den första klubben i England som vann ”the Double” i modern tid! Deras egna supportrar hävdar säkert att Manchester United, Arsenal eller Liverpool är den bästa klubben genom tiderna i England…….och kanske är det så. Men som enskilt lag finns det ingen bättre upplaga än Tottenham Hotspur 1960-61. På den tiden fanns inga reserver. Om en spelare blev skadad kunde man inte kalla in en ersättare utan antingen fortsatte han att spela skadad eller spelade laget med tio man. I dagens fotboll får ett lag använda sig av tre avbytare och många tränare tillämpar rotationssystemet som innebär stora trupper och att laget har två jämngoda spelare på varje position. Bill Nicholson hade inte någon av dessa fördelar. Fotboll i England på 1960-talet var synonymt med en enda klubb; Tottenham Hotspur FC var namnet. Spurs spelade fotboll på det sätt som det är meningen att man ska spela och Bill Nicholson var mannen bakom detta fenomen. Här följer en kort presentation av spelarna som vann ”the Double”: Bill Brown (målvakt) En mycket pålitlig burväktare. Bill Brown var ingen spektakulär målvakt utan spelade enkelt och gav laget stabilitet. Försvaret kände trygghet och hade stort förtroende för honom. Brown var landslagsmålvakt för Skottland och köptes 1959 från Dundee av Bill Nicholson. Han missade endast två matcher under 1960-61. Bill Brown tillhör Spurs främsta målvakter tillsammans med Ted Ditchburn, Pat Jennings och Ray Clemence. Bill Brown emigrerade till Kanada efter karriärens slut. Peter Baker (högerback) Inte den mest elegante försvararen, men jobbade alltid hårt och blev sällan uppsnurrad av motståndarlagets vänsterytter. Peter Baker kom till Spurs från Enfield Town 1952. Han var mycket underskattad och spelade aldrig någon landskamp. Baker missade bara en match under säsongen 1960-61. Peter Baker är numera bosatt i Sydafrika. Ron Henry (vänsterback) Lugn, snabb och stark i närkamperna. Henry spelade ett antal landskamper för England. Han köptes till Spurs redan 1955 och var en av spelarna som deltog i varje match under dubbelvinsten 1960-61. Ron Henry drog sig tillbaka 1966 och hjälpte sedermera till som coach i juniorlaget. Hans sonson tillhörde seniortruppen 2002-03. Danny Blanchflower (högerhalv) Föddes 1926 i Belfast på Nordirland. Ingen kunde styra spelet på planen som Danny Blanchflower. Han var lagkapten och omnämns med stor respekt världen över. Danny missade aldrig en straffspark. Han spelade varje match under 1960-61 och sköt sex mål i ligan. Blanchflower spelade sammanlagt 337 ligamatcher för Spurs. Han anlände till Spurs 1954 efter att ha spelat för Glentoran, Barnsley och Aston Villa. Efter karriären var Blanchflower förbundskapten för Nordirland och även manager i Chelsea. Danny Blanchflower avled i december 1993 efter att ha lidit av Alzheimers sjukdom. Maurice Norman (centerhalv) Kraftfull och dominant i mittförsvaret. Köptes från Norwich 1955. Norman spelade ett antal landskamper för England. Avslutade sin karriär 1967 efter att ha råkat ut för ett allvarligt benbrott i en landskamp mot Ungern två år tidigare. Norman följde gärna med till motståndarnas straffområde när Tottenham hade hörna. På den tiden var detta ovanligt att försvarare gjorde detta och även här var Spurs nyskapande. Dave Mackay (vänsterhalv) Mackay var en stor kämpe och gav alltid hundra procent även när läget såg dystert ut. Många anser att Dave Mackay var lagets hjärta och själ under storhetstiden. Dave var landslagsman för Skottland och startade sin karriär i Hearts. Han köptes till Tottenham i mars 1959. Det var Mackay som gav balans åt laget. Han avancerade gärna uppåt i banan men var även försiktig att täcka upp ytan när Danny Blanchflower gick till anfall. Han avslutade sin karriär i Derby County med att vinna ytterligare troféer. Efter tiden som spelare ägnade han sig åt tränaryrket. Manager i Birmingham City 1991 var hans senaste jobb. Numera lever han ett lugnt liv som pensionär. Dave Mackay, en sann hjälte! Cliff Jones (högerytter) Vindsnabb och målfarlig ytter från Wales. Jones kom till klubben från Swansea i februari 1958. Cliff var suverän på att slå inlägg och mycket bra i huvudspelet. Han spelade tio säsonger i Spurs och är ihågkommen för sitt mod. Jones var fullkomligt hänsynslös emot sin kropp och drabbades vid flera tillfällen av benbrott. Cliff Jones spelade 29 matcher och sköt 15 mål när Spurs bärgade ”the Double” 1960-61. Efter att ha avslutat sin fotbollskarriär fortsatte han spela rugby tills han var över 45 år. Cliff Jones är ofta gäst på White Hart Lane när Tottenham spelar match och berättar gärna gamla minnen. John White (högerinner) En av de absolut skickligaste spelarna som någonsin burit den liljevita tröjan. White var skotsk landslagsman och kom till Spurs från Falkirk i oktober 1959. John White kallades för ”Spöket” och kunde i farten ta ner en lång crossboll och dämpa bollen så att den låg helt stilla. White var en duktig terränglöpare och Bill Nicholson tvekade inte att köpa honom när Blanchflower och Mackay tipsade om skottens talang. Hans värde demonstreras bäst av det faktum att Spurs endast vann en match av de femton matcher som White saknades under sin tid i Tottenham. John White avled tragiskt 21 juli 1964 när han träffades av blixten under en golfrunda i Crews Hill. Bobby Smith (center) Klassisk centertank i sann engelsk anda. Bobby Smith var en tuff, storväxt och skicklig anfallare som kunde avsluta lika bra med fötterna som huvudet. Han köptes från Chelsea 1955 och spelade flera landskamper för England. Smith var målvakternas skräck i luftduellerna när han med sina breda axlar gick i närkamp för att nå bollen. Genom historien är det bara Jimmy Greaves som gjort fler mål i Spurs än Bobby Smith. I slutet av karriären ökade hans vikt kraftigt och Bill Nicholson gav honom till slut sparken i maj 1964. Smith gav nyligen ut sina memoarer. Les Allen (vänsterinner) Befann sig ofta i skuggan av Bobby Smith. Les Allen sköt trots allt 119 mål för Tottenham mellan åren 1959 – 1965. Han lämnade klubben när Bill Nicholson värvade Jimmy Greaves från AC Milan och flyttade till Queens Park Rangers. Les Allen var en blyg man som led av dåligt självförtroende. Men under det fantastiska spelåret 1960-61 sköt han 23 mål i ligan och 4 mål i FA-cupen. Efter karriären arbetade Allen inom bilindustrin. Les Allen är för övrigt far till Clive Allen som spelade i Tottenham mellan åren 1984-88. Terry Dyson (vänsterytter) Liten och tunn spelare med oerhörd entusiasm. Terry Dyson var en energisk ytter som var mycket bra på att slå välriktade inlägg. Dyson kom till Spurs 1955 och var inte fullt ordinarie i startelvan förrän inför säsongen 1960-61. Då spelade han 40 matcher i ligan och sköt 12 mål. I FA-cupen spelade samtliga 7 matcher och bidrog med 5 mål. Största ögonblicket i karriären var när han gjorde mål mot Atletico Madrid i finalen av Cupvinnarcupen 1963 när Spurs vann med 5-1. Dyson lämnade Tottenham under 1965 och fortsatte i Fulham och Colchester innan han började träna olika lag i lägre divisioner. Bill Nicholson (manager) Mannen som mer än någon annan förknippas med Tottenham Hotspur. Nicholson var själv med som aktiv spelare i det berömda laget som vann klubbens första ligatitel 1951. Det är hans filosofi om hur fotboll ska spelas som skapade klubbens tradition att alltid underhålla sina anhängare och att vinna med stil och elegans. Supportrarna hävdar fortfarande att det viktigaste är inte att vinna, utan hur man vinner. Bill Nicholson har fått en gata uppkallad efter sig och besökte in i det sista White Hart Lane så ofta som möjligt. 23 oktober 2004 avled "Bill Nic", 85 år gammal. Här följer några klassiska uttalanden från Bill Nicholson: "I always said that it was an honour to serve Tottenham Hotspur and I feel the same every time I walk back into the stadium." "It's no use just winning, we've got to win well." "If you don't have to drag yourself off the field exhausted after 90 minutes, you can't claim to have done your best." "It's been my life, Tottenham Hotspur, and I love the club." "It's better to fail aiming high Than to succeed aiming low And we of Spurs Have set our sights very high As high in fact that even failure Will have it's own echo of glory" För att bäst kunna beskriva vad Tottenham handlar om vill jag citera legendariske spelaren och forne lagkaptenen Danny Blanchflower: “The great fallacy is that the game is first and last about winning. It’s nothing of the kind. The game is about glory. It’s about doing things in style, with a flourish, about going out beating the other lot, not waiting for them to die of boredom.” Mikael Nilsson (uppdaterad Rikard Redin Okt 2008) |
||||||
|
||||||
 The Double 1961 |
||||||
|
||||||
|
