Efter Tottenham – Gent

Det är en typiskt romantisk Europa League-kväll på Wembley, med den största publiken någonsin i ett Europa League-möte enligt uppgifter. Det är många som är nervösa inför matchen, ingenting står skrivet i sten och även om många menar på att det är Tottenham som borde vinna ikväll så finns det fortfarande frågetecken, främst kring spelarnas vilja. Men det är ikväll det gäller, här har vi en chans att bevisa för oss själva och alla andra att vi fortfarande är att räkna med. Men icke.

Den första halvleken går upp och ner, men Tottenham har visat en helt annan energi från det förra mötet. Det är kraft i stegen på spelarna och de spelar med ett helt annat självförtroende, vilket också visar sig på statistiken, där Tottenham har haft flest skott på mål, dock är det enbart två som faktiskt är innanför målramen, där ett var det faktiska målet, men mycket annat hann också hända under de första 45. Först föll det första målet för vår del, redan efter tio minuter, efter ett mycket snyggt jobb av Christian Eriksen. Det är Eric Dier som hittar Eriksen på högerkanten och med en välplacerad pass serverar han den till Eriksen, som dyker in i boxen och håller bort försvararna på vägen, innan han lägger den under målvakten. Men istället för att springa iväg och fira som sig bör, väljer den danske mittfältaren att peka på bollen i målet, innan han springer in och hämtar den själv, och springer med den tillbaka till mittlinjen. En gest som visar på målmedvetenhet och ett mycket lovande tecken inför de resterande 80 minuterna.

Dessvärre håller inte lyckan någon längre stund, då vi åker på ett självmål á la Harry Kane på en fast situation, där anfallaren nickar in den med bakhuvudet, och vi ger Gent det ack så viktiga bortamålet, vilket innebär att vi måste göra två mål för att kunna gå vidare. Därtill lyckas vi även med att förlora Dele Alli på planen, efter att mittfältaren lyckas dra på sig ett rakt rött kort efter en horribel satsning på Brecht Dejaegere och Alli får snopet trava av plan. Engelsmannen kommer in med ett rakt ben och träffar Dejaegere på knäet med dobbarna rakt in, en utmaning som hade kunnat sluta hur som helst och det röda kortet är helt rättfärdigat, dessvärre inte särskilt positivt för vår del. De sista fem minutarna passerar med Spurs som missar ännu en målchans.

Andra halvlek börjar också med mycket energi från Tottenham. Det är hemmalaget som styr matchen men det är också på dem det faller, då skotten fortfarande inte vill gå in och det ligger på Tottenham att göra mål. Son får komma på tidigt i den andra halvleken istället för Ben Davis, ett offensivt val av Pochettino och helt rätt, då mittfältaren bringar in lite mer tempo i spelet.

Så kommer Victor Wanyamas mål tätt därefter, och hoppet tänds i alla Tottenham-supportrarnas ögon. Det är ett beslutsamt mål efter en assist från Eriksen och nu är det enbart ett till som gäller innan de kan se sig själva som vidare i turneringen. Spelet fortsätter och det är fortsatt Tottenham som behåller pressen och fortsätter missa chans efter chans. Tillslut faller ett mål, men det är Gent som lyckas få in 2-2 målet efter ett antal horribla missar från Tottenhams försvar, som tillåter Gent att glida igenom och sätta bollen bakom Hugo Lloris, och hoppet dör i allas ögon och röster. Man märker på spelarna att de är besvikna och frustrerade, men tyvärr hjälper det föga när ridån faller ner och alla inser att vi har blivit utspelade ur Europa League i sextondelsfinalen av ett mittenlag i Belgien. De sista tio minutrarna passerar med övervägande bollinnehav för Tottenhams del, men det spelar ingen roll i slutändan för då domare Manuel de Sousa blåser av matchen är det Tottenham som åker ut med huvudet före.

Walker var outstanding under matchen, med sina ständiga löpningar och sitt presspel och förtjänar en hel del hyllningar. Mousa Dembele var som vanligt stark och Wanyama hade en riktigt bra kväll, däremot var Kane och Dier inte sina hundraprocentiga jag och det märktes mycket tydligt.

För att vara helt ärlig kan jag inte finna mig gråta sådär jättemycket över det faktum att vi är ute ur Europa League, då jag kan se fördelarna med att inte behöva tänka på Europa mer den här säsongen, speciellt inte då vi redan var ute ur Champions League. Däremot blir jag besviken på vår oförmåga att komma till avslut och hoppas att det inte är någonting som kommer att sitta i och att det nu är den sjunde gången på åtta spelade matcher på Wembley som vi inte har lyckats vinnam, vilket är undermålig statistik för att uttrycka det milt. Det är statistik som talar emot oss, fram för allt om vi vill se någon framgång i FA-cupen, där vi kommer att tvingas spela två matcher på arenan om vi skulle ta oss hela vägen till final.

Visst var det surt att vi förlorade Alli så tidigt i matchen, och vi var det bättre laget, även med tio man, men vi lyckades inte sätta de chanser som krävdes, och vi hade dessutom med oss ett vekt resultat från det första mötet. Jag väljer att se detta som positivt men det är mycket svagt att åka ut mot belgiska mittenlaget Gent i sextondelsfinalen av Europa League och det är inte en insats från ett titel-utmanande lag med regelbundna Champions League-kvalificeringar som mål. Jag vill ändå påpeka det kanske något uttjatade faktumet att om vi hade haft en frisk Danny Rose på vänsterplatsen i försvaret i båda mötena hade detta kanske inte hänt. Nu måste vi dessvärre jobba runt skadefaktorn och vi borde ha så pass mycket djup i laget så att vi kan rotera utan att det skall märkas allt för mycket. Så det blev inte mycket till ’glory, glory nights’ i Europa för Tottenham den här säsongen heller.

/ Emma Tobiasson

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*