”Vi vann i alla fall matchen på läktaren”

Jag fyllde 35 i somras. Jag är mitt i livet med allt vad det innebär i form av arbete och familj. 35 år fyllda och kämpar med min identitet som fotbollssupporter, för faktum är att jag inte känner igen mig själv. Något är förändrat, obekvämt och olustigt. Jag känner inte igen mig själv och vet inte riktigt hur jag ska bete mig.

Fotbollen har alltid varit djupt rotad i mig, från knattecuper till tonårens fotbollsfester. Från att ha övat frisparkar mot garageportar som barn, till att missa frilägen på söndagar i dagens Korpenmatcher. Från att ha plockat grus ur knäna, knickers till trots, till sönderbrända armbågar och knän av plastmatta eller plastgräs. Fotbollen har alltid varit där som en kuliss eller bakgrundssorl i mitt liv.

Jag tittar på oerhört mycket fotboll, läser oerhört mycket om fotboll, drömmer om fotboll. Faktum är att jag varje kväll innan jag somnar tänker mig själv som 16-årig supertalang som gör sin proffsdebut på White Hart Lane med ett inhopp i 81:a minuten mot Arsenal. Självklart är första touchen en yttersida volley från halva planen rätt upp i klykan. Andra bollkontakten leder vanligtvis till segermålet, om jag inte lyckats somna innan dess. Fotbollen är enkelt sagt väldigt viktig för mig och ingår i varje del av det som jag kallar ”jag”.

Enklast hade naturligtvis varit att stanna där. Att helt enkelt nöja sig med att benämna sig själv ”fotbollsälskare”, men jag gick längre än så. Jag blev förälskad i två fotbollsklubbar också. Hammarby och Tottenham. Två mediokra föreningar som inte gjorde något större väsen av sig på någon front egentligen. Två föreningar som lagt grunden för mitt supporterskap genom att, som säsongens bedrift, undvika nedflyttning. I bästa fall.

Jag har visserligen upplevt ett fullkomligt osannolikt SM-guld och två Ligacup-vinster under mina dryga 20 år som biten, men det väger lätt när de flesta av mina vänner kan kontra med mer aktuella och betydligt tyngre pokaler. Det här har satt spår hos mig som det sätter spår i en spelartrupp som aldrig vinner. Jag saknar självförtroende och har lagt mig till med en något ironisk inställning till mina lag för att komma undan diverse hån från andra. Jag har gått in med pessimism när Stoke kommer på besök för att undvara mig pinsamheten om vi skulle förlora. Jag har tippat slutresultatet till 0-3 med påklistrad självsäkerhet, vilket givetvis tolkats som ironi, när Spurs ska spela mot Arsenal på Highbury. Jag har använt mig av strofer som ”Domaren avgjorde matchen”, ”Klart man inte kan förlora om man har så där mycket pengar” och ”Vi vann i alla fall matchen på läktaren”. Jag har helt enkelt lärt mig att förlora.

Därav uppkommer mitt dilemma. Förra säsongen tog Mauricio Pochettino oss till en tredje plats i ligan, den bästa säsong jag upplevt som Spurssupporter. Vi har visserligen placerat oss på respektabla och ibland rentav bra platser när säsongens sista match spelats under de senaste sju åren, men vårens slutplacering gjorde att det kittlade lite extra. I min pessimistiska relation till fotboll blev det dock att jag snarare väntade på fallet under sommaren än såg fram emot innevarande säsong. Allt kunde ju gå fel. Poch kunde lämna, Kane kunde lämna, Alli kan vi väl aldrig få behålla? Istället blev det precis tvärtom. Långtidskontrakt skrevs och skrivs fortfarande med våra unga klasspelare. Truppen breddades med kompetenta och noga scoutade spelare. Det där som saknats genom alla år jag följt Tottenham var plötsligt på plats. En konsekvent tanke med lagbygget. En själ.

Något som var bra förra säsongen är ännu bättre i år. Så bra att vi faktiskt är en uttalad titelkandidat. Där. Jag sade det. Jag anser att vi har en stor chans att vinna ligan i år. Med all säkerhet vill jag påstå att vi kommer att vinna ligan någon gång de kommande fem åren.

Blivande legendarer

När Poch kom till Tottenham var ett av hans första mål att arbeta in ett vinnartänk i sina spelare. Det märks numera även på spelet i matcherna. Spelarnas uppträdande på planen. Man ser det i blicken på dem. De är fullt övertygade om att de kan vinna, oavsett vem som står för motståndet. Hur de spelar är ännu ett exempel. Jag har aldrig sett ett så komplett lagbygge, en sådan genomtänkt matchplanering. Det är så här mästare spelar.

Efter varje match blir jag mer och mer övertygad. Den där känslan i magen man får när man är nykär. Pirret. Känslan av närmast extas när bollen går sömlöst genom laget, över planen, växer sig starkare match efter match. Jag har aldrig upplevt något liknande inom den här fantastiska sporten.

Om 20-30 år kommer Levy och Poch vara klubblegendarer. Alli, Kane och Eriksen kommer stå statyer utanför arenan. Så bra fungerar den här föreningen just nu och vi ska vara tacksamma som får uppleva det.

Jag trevar mig fram i mina nyupptäckta känslor, i min nya identitet. Jag kommer aldrig bli förmäten, det har jag för mycket bagage för, men jag vågar tro. Och jag tror att jag har en väldigt ljus fotbollsframtid framför mig.

Jag är van vid att förlora, men om Poch pratar om vinnarmentalitet ska väl inte jag vara sämre? Jag kan helt säkert lära mig vinna.

/Niclas Mahlm